.

Igår satt jag och några vänner och pratade om allt och inget. Vi kom in på ämnet - min tumme. Alltså jag vet redan att jag är sjukt klantig men jag har på något vänster lyckats spräcka tummen, typ. Klämde den i ett fönster. Smärta.

Vi diskuterade inte min tumme i sig så mycket men det faktumet att ingen vågar visa att man har ont för tillfället. Det var kanske 5 pers runt omkring mig när min olycka skedde. Ni vet när man får så ont att det inte känns? Man hinner tänka "Nej, vad fan gjorde jag nu? AAAAAAAAAAAAJ". Sen kommer värken, tårarna kikar fram i ögonvrån och man vill helst slänga sig ner på marken och skrika, nej vråla, högt. Gör man det?

Nej såklart inte. Ingen har "the gutts" att göra det. Man skakar fingret lite nochalant i luften, biter sig i tungan och blinkar 20 gånger per sekund för att inte börja gråta och kläcker ur sig något coolt som "Helvete, jävla fönster..". Riktigt coolt. 

Jag gick in på Ellens rum & hoppade omkring lite innan jag kunde visa mig för någon igen. Haha man skrattar ju åt sig själv i efterhand.

Det är precis som vår psykologilärare säger att om man ramlar pladask mitt på gatan runt massa folk så ligger man inte kvar där länge. Nej, utan man hoppar upp på mindre än en kvarts sekund och lådsas som att det som nyss hänt inte hände. Och man går iväg i rask takt och försöker se cool ut trots att alla runt omkring förmodligen flinar eller ojjar sig över vad som hänt..

Man känner igen sig, right?