.

Jag kommer aldrig släppa dig. Skönsångaren inom dig sjunger mitt namn högre och högre ju längre bort jag kommer. Likt kvittrande näktergalar i april. Likt lärkornas kamp tillbaka mot dem. Men dig min vän, kommer jag aldrig att släppa. Hur långt jag än kommer. Fågeln inom mig kommer sjunga ditt namn, och det kommer framkalla de vackraste tonerna jorden någonsin hört. Men min fågel sjunger endast en gång i sitt liv. En kamp på liv och död. När jag kommer för långt bort kommer min fågel sjunga ditt namn. En enda storartad sång till priset av sitt liv. Då det vackraste och bästa, kan endast födas ur stora smärtor. Din fågel slocknar, och dess röda färg bleknar bort i en melodi av skrik. Fågeln i mitt bröst har slutat sjunga. Det är tystare än i graven. Mörkare än snövits hår. Vinden för med sig de kvarresterande fjädrarna på en sista färd genom natten. De har nu bytt skepnad till färggranna löv om hösten. Suset vi hör är det ända som är kvar av dig och din fågel. Jag lever än, men min fågel har försvunnit, kanske uppräffsad och tömd i en övergiven kompost. Jag lever, men min fågel är försvunnen. Ordet vi existerar inte längre. Ingenting existerar. Jag lever i ett vakuum. I ingenting. Och jag förblir ingenting till den dagen då våra fåglar hittar tillbaka till varandra i en ljus och klar värld långt, långt borta. Där alla världens vackraste fåglar sjunger våra namn. Tillsammans. För att börja om den oändliga resan. Och aldrig släppa taget.

,t